DEN
ORD
NOVEMBER 1909
| Copyright 1909 av HW PERCIVAL |
MOMENTER MED VÄNNER
Det verkar inte rimligt att två eller flera motsägelsefulla åsikter kan vara korrekta angående någon sanning. Varför finns det så många åsikter om några problem eller saker? Hur ska vi då kunna berätta vilken åsikt som är rätt och vad är sanningen?
Den abstrakta One Sannheten kan inte bevisas eller demonstreras för det mänskliga sinnet, och det mänskliga sinnet kunde inte heller förstå sådant bevis eller demonstration om det var möjligt att ge det, mer än att universums lagar, organisation och arbete kan bevisas till en humla bi, eller än en rumphållare kan förstå byggandet och driften av en lok. Men även om det mänskliga sinnet inte kan förstå One Sannheten i abstrakt, är det möjligt att förstå något av en sanning som rör någon sak eller problem i det manifesterade universum. En sanning är en sak som den är. Det är möjligt för det mänskliga sinnet att vara så tränad och utvecklad att den känner till någonting som den är. Det finns tre stadier eller grader som det mänskliga sinnet måste passera, innan det kan veta något som det är. Det första tillståndet är okunnighet eller mörker; den andra är åsikt eller tro; den tredje är kunskap, eller en sanning som den är.
Okunnighet är det mentala mörkertillståndet där sinnet dumt kan förstå en sak, men inte helt kan förstå det. I okunnighet flyttar sinnet in och styrs av sinnena. Sinnena så molnar, färgar och förvirrar sinnet att sinnet inte kan skilja mellan okunnighetens moln och det som det är. Sinnet förblir okunnigt medan det styrs, styrs och styrs av sinnena. För att komma ut ur okunnighetens mörker måste sinnet ta upp sig av förståelsen av saker som skiljer sig från att känna av saker. När sinnet försöker förstå en sak, till skillnad från att känna saken, måste den tänka. Tänkande får sinnet att passera ur tillståndet av mörk okunnighet till åsiktstillståndet. Meningsläget är det där sinnet känner av en sak och försöker ta reda på vad det är. När sinnet rör sig om något eller något problem börjar det separera sig som en tänkare från det som det rör sig själv om. Sedan börjar det ha åsikter om saker. Dessa åsikter berörde inte den medan den var nöjd med okunnighetstillståndet, mer än de mentalt lata eller sinnliga sinnade kommer att upptaga sig med åsikter om saker som inte gäller för sinnena. Men de kommer att ha åsikter om saker av sensuell natur. Åsikt är det tillstånd där sinnet inte tydligt kan se en sanning, eller saken som den är, så distinkt från sinnena eller föremål som de verkar vara. Ens åsikter utgör hans tro. Hans övertygelse är resultatet av hans åsikter. Åsikt är mellanvärlden mellan mörker och ljus. Det är den värld där sinnen och förändrade föremål blandas med ljus och skuggor och reflektioner av objekten ses. I detta åsiktstillstånd kan eller kan inte sinnet särskilja skuggan från objektet som kastar det och kan inte se ljuset som skiljer sig från skugga eller objekt. För att komma ur åsikttillståndet måste sinnet försöka förstå skillnaden mellan ljuset, objektet och dess reflektion eller skugga. När sinnet så försöker börjar det skilja mellan rätt åsikter och fel åsikter. Rätt åsikt är sinnets förmåga att bestämma sig för att skilja mellan saken och dess reflektion och skugga, eller se saken som den är. Fel åsikt är att misstagen av reflektion eller skugga av en sak för själva saken. Medan sinnet inte kan se ljuset som skiljer sig från rätt och fel åsikter i åsiktstillståndet, och inte heller objekten som skiljer sig från sina reflektioner och skuggor. För att kunna ha rätt åsikter måste man befria sinnet från fördomar och sinnenas inflytande. Sinnena så färgar eller påverkar sinnet att producera fördomar, och där fördomar finns finns det ingen rätt åsikt. Tanke och utbildning av sinnet att tänka är nödvändiga för att bilda rätt åsikter. När sinnet har bildat en rätt åsikt och vägrar att låta sinnena påverka eller fördomsfulla sinnet mot den rätta åsikten, och har den rätta åsikten, oavsett om det kan strida mot ens ståndpunkt eller intresset hos en själv eller vänner, och klamrar sig fast vid den rätta åsikten före och före allt annat, då kommer sinnet tills vidare att övergå till kunskapstillståndet. Sinnet kommer då inte att ha en åsikt om en sak och inte förväxlas av motstridiga andra åsikter, men kommer att veta att saken är som den är. Man går bort från åsikternas eller trosuppfattningar och in i kunskapens eller ljusets tillstånd genom att hålla fast vid vad han vet vara sant företräde framför allt annat.
Sinnet lär sig att veta sanningen om någonting genom att förhålla sig till den saken. I kunskapstillståndet, efter att det har lärt sig att tänka och ha kunnat komma fram till rätta åsikter genom frihet från fördomar och genom att fortsätta tänka, ser sinnet något som det är och vet att det är som det är av ett ljus, vilket är ljuset av kunskap. Det var omöjligt att se i okunnighetstillståndet, och i åsikttillståndet såg det inte ljuset, men nu i kunskapstillståndet ser sinnet ljuset, åtskilt från en sak och dess reflektioner och skuggor . Detta ljus av kunskap innebär att sanningen om en sak är känd, att någon ting är känd för att vara som den verkligen är och inte som den verkar vara när den fördunklar av okunnighet eller förvirrad av åsikter. Detta ljus av sann kunskap kommer inte att misstas för andra ljus eller ljus som är känt för sinnet i okunnighet eller åsikt. Kunskapens ljus är i sig självt bevis utanför frågan. När detta ses, beror det på att tänkande görs av med kunskap, som när man vet en sak han inte längre går igenom den mödosamma processen att resonera om det som han redan har resonerat om och nu vet.
Om man går in i ett mörkt rum, känner han sig i rummet och kan snubbla över föremål i det, och skada sig mot möblerna och väggarna, eller kolliderar med andra som rör sig lika mållöst som sig själv i rummet. Detta är det okunnighetstillståndet där den okunniga lever. Efter att han har rört sig om i rummet vänjer sig ögonen på mörkret, och genom att försöka kan han urskilja objektets dimma kontur och de rörliga figurerna i rummet. Detta är som övergången från okunnighetstillståndet till åsiktstillståndet där människan kan skilja en sak dumt från en annan sak och förstå hur man inte kolliderar med andra rörliga figurer. Låt oss anta att den i detta tillstånd nu betänker sig själv till ett ljus som hittills bar och dolt om sin person, och låt oss anta att han nu tar ut ljuset och blinkar det runt i rummet. Genom att blinka runt rummet förvirrar han inte bara sig själv utan också förvirrar och irriterar andra rörliga figurer i rummet. Detta är som mannen som försöker se föremålen eftersom de är lika åtskilda från vad de tycktes vara honom. När han blinkar sitt ljus verkar föremålen annorlunda än de var och ljuset bländar eller förvirrar hans syn, eftersom människans vision förvirras av motstridiga åsikter om sig själv och andra. Men när han noggrant undersöker föremålet som hans ljus vilar på och inte störs eller förvirras av andra ljus från andra figurer som nu kan blinka, lär han sig se något objekt som det är, och han lär sig genom att fortsätta undersöka föremålen, hur man ser något objekt i rummet. Låt oss nu anta att han kan genom att undersöka föremålen och planen för rummet att upptäcka öppningarna i rummet som har stängts. Genom fortsatt ansträngning kan han ta bort det som hindrar öppningen och när han gör ljuset flödar in i rummet och synliggör alla föremål. Om han inte är förblindad av översvämningen av starkt ljus och inte igen stänger öppningen på grund av det ljus som strömmar in och bländar hans ögon, ovanligt till ljuset, kommer han gradvis att se alla föremål i rummet utan den långsamma processen att gå över var och en separat med sitt sökljus. Ljuset som översvämmer rummet är som kunskapens ljus. Kunskapens ljus gör allting känt som det är och det är genom det ljuset som varje sak är känd som den är.
En vän [HW Percival]